Vi lever i en förändringens tid - eller? Jag såg på en repris på en uppesittarkväll från 1964. Det var i svart-vitt och bl a Povel Ramel, Hasse och Tage underhöll det svenska folket. Men trots att programmet är 47 år gammalt så fick jag plötsligt en känsla av att ingenting egentligen har förändrats. Inte mycket i alla fall. För i programmet slog man in ett modelltåg i julklapp till Olof Palme som fortfarande levde och då var Kommunikationsminister och gjorde julrim på det. Det man påpekade starkt var att tågen kom fram i tid. Nåt vi känner igen? Sen gjorde Povel Ramel ett potpurri på svenska kända julmelodier och sjöng om vilken ekonomisk kris vi lever i. Hasse och Tage ställde sig upp och och gjorde en sketch som måste ha varit föraningen till standupen. Det var åtminståne samma klass som det är i RAW. Missförstå mig inte. Jag uppskattade verkligen det här programmet, men det kunde lika gärna handlat om idag. Jag skrattade så jag nästan grät.

Nu är det mellandagarna. Kalle Anka har sänts åter igen. Alla julpaket som i panik har handlats in har rivits upp och nu är vi snart i full färd med att städa ut julen. På tv har sluta röka-reklamen börjat tillsammans med den explosionsartade mellandagsrean. Jag bara väntar på nutrilett-reklamen. Det är ju snart nyår och reklamen brukar ju anse att det då är dags att börja banta. Men det finns också en trygghet i dessa traditioner. Saker som man vet återkommer, när hela världen verkar vara i gungning.

Jag tänker då inte ägna mig åt nån bantning. Det finns kvar av julchokladen. Att städa ut blir julen blir lagom motion och sen tänker jag luta mig tillbaka med den choklad som finns kvar. Men nog känns det som tiden går fortare? Saker är liksom i ett högre tempo. Det kunde jag känna när jag såg på uppesittarkväll från -64. Jag tror att det är därför människor idag behöver och söker avkoppling på ett mer uppenbart sätt, än förut. För förut fanns pauser och vila mer naturligt.

God fortsättning )