Nu har december startat på riktigt och till och med så har snön kommit. Men min riktiga julstämning har inte infunnit sig. Jag gör mitt bästa för att möta livet med kärlek, förståelse, tålamod och det återkommande ordet acceptans. Men ändå känns det som om jag är som en exploxiv kruttunna som inte bör ställas allt för nära någonting eldbart  för då smäller det. Och när jag inte förstår varför jag är så arg och irriterad så blir det svårare. Det är som en känsla som kryper inuti. Jag vill inte leva så. Jag vill leva med acceptans. Men det är som om jag har kommit dit att jag förstår det i huvudet, men jag lever inte där än. Det är en jättevacker tanke att möta alla med kärlek och att möta problem med acceptans. Det ligger mycket i ordspråket;

Om dina problem går att lösa

-varför oroa dig?

Om de inte går att lösa

-varför oroa dig?

Medial utveckling är inte helt smärtfri och ibland känns det som att åka spark på bar asfalt full med grus. Man kommer ingenstans samtidigt som det låter ganska illa. Det är lätt att inbilla sig att medial utveckling innebär att man automatisk blir till en tomas dilevapersonlighet som nästan svävar en bit ovanför marken och lever lite ovanför vår jordslighet. Men jag tror att det kommer stunder när man måste arbeta med saker som händer inom sig och då kan det gnissla rejält under sparkmedarna. Jag hoppas på att det snart underlättar och kommer snö att åka på för någonstans så vill jag tro på att de gnistor jag just nu sänder runt om mig faktiskt påverkar min omgivning. Acceptans är en jättevacker vacker tanke, men verkar inte alltid vara lika lätt att verkställa i det verkliga livet. även om jag gör mina duktiga försök.

Ha goda dagar där ute alla och stressa inte allt för mycket. Skickar en julhälsning med Helene Sjöholm och Koppången