Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Anna-Karin Lindh - 9 april 2013 12:33

Nu är jag på väg att starta mitt företag och det ska heta Cerberos, precis som min hemsida gör. Jag har bestämt att födelsedagen för mitt företag så bli mån den 13 maj 2013 och fram till dess ska jag registrera den hos skatteverket, få F-skattesedel, få företagskonto och fortsätta göra reklam med mera. Det låter enkelt till en början. Nu känns det som om jag försökt gjort hjärnyoga med mina celler där jag provat positioner jag inte kan ta mig ur. Mina hjärnceller ligger ihopvikta, sammanpressade, framåt, åt sidan och resten är bara ihopkrullade. Jag har försökt begripa mig på när man ska betala moms och hur det går till vad ett beskattningsunderlag är. Har aldrig tidigare hört talas om ordet. Ringde Skatteverket och fick prata med en kvinna som förklarade för mig med siffror jag inte alls begrep. Det känns som om jag långsamt får grepp om saker och ting, men jag vill kunna saker och förstå allting nu! Det är en hel vetenskap att starta företag. Jag tänkte att jag ska ju inte ha en så stort företag från början utan låta saker och ting växa med tiden och därmed också kunskapen. Men det känns som om jag kastar mig ut i ett okänt av med okända begrepp. Ge mig en bunt meningar och be mig ta ut satsdelarna i dem istället! Det är tur att det finns internet, där man kan googla och människor som man kan ringa och fråga.


Vad Cerberos betyder förresten är att det är en symbol som kommer från den grekiska mytologin. Cerberos där är en trehövdad hund som vaktar dödsriket Hades. Detta mytologiska djur är också allseende. Jag känner mig långt ifrån allseende just nu. Men eftersom jag kommer att arbeta med mediumskap, korrekturläsning, skrivande och i framtiden djurkommunikation så tyckte jag att Cerberos var ett passande och fungerande namn. Hunden står där vid gränsen mellan de levande och döden. Jag i mig själv vet och kan inte så mycket, jag är bara kanalen för andevärlden. Jag har visserligen intutionen i mig själv, men när det gäller kontakten med andevärlden då är jag bara en kanal. Den trehövdade hunden är också en bra symbol för att det i företaget kommer att finnas lite olika verksamheter även om det går att hitta en gemensam nämnare. Som att jag vill skriva om mediala saker och hoppas att kunna hitta mediala författare där jag får gå in som korrekturläsare.


Även om det känns lite snurrigt nu, så kommer jag få ordning även på det här. En sak i taget, ett steg i taget. En dag kommer jag att förstå vad beskattningsunderlag är, även om det just nu känns som ett stort frågetecken. Men jag börjar förstå varför det finns så många revisionsfirmor. Det är för personer som jag, som så fort de tittar på siffror, inser att siffrorna börjar dansa schottis. ;)

Av Anna-Karin Lindh - 5 april 2013 18:04

Karin Boye skrev i sin dikt om att det gör ont när knoppar brister. Jag heter nu Lotusblomma, på riktigt, och med det menar jag att jag heter det också i folkbokföringen. Det är vår och jag är inne i en process där jag är som en knopp som snart ska till och blomma. Men ännu är det som om höljet inte vill falla av. Ännu så är det saker jag helt inte har förstått och därför kan det kännas tungt. Men, jag börjar känna av vårstrålarna och värmen och de stunderna är jag tacksam. Jag är nog mer tacksam för de stunderna nu än vad jag har varit förut, eftersom det har varit tungt en tid. Att bara sitta med en kopp kaffe i solen och vara. Det var sådant som jag förut inte hade tid med. Sådan som kändes oviktigt. Jag har värderat om mycket i mitt liv. Vad som är viktigt att göra, hur jag tänker om mig själv och andra. Jag tycker bättre om mig själv, är mer tillfreds med mig själv och även med andra. Det gör att det blir lugnare när vårsolen kommer. Men, ännu har jag inte förstått allt. Ibland snurrar tankarna och jag funderar och tänker. Därför uppskattar jag de lugna stunderna så mycket mer, när det är lugnt och skönt och tankarna inte snurrar och har sig. Processen är i full gång. Ännu har inte skalet trillat av helt. Det känns när knoppen ska slå ut och bli till en blomma. Men jag tvivlar inte på att det kommer.


Ja visst gör det ont när knoppar brister.Varför skulle annars våren tveka?Varför skulle all vår heta längtan  bindas i det frusna bitterbleka?Höljet var ju knoppen hela vintern.Vad är det för nytt, som tär och spränger?Ja visst gör det ont när knoppar brister,ont för det som växer                              och det som stänger.

Karin Boye


Av Anna-Karin Lindh - 9 februari 2012 13:53

Idag hörde jag av en händelse uttrycket att ta healing. I min värld har jag nog alltid tänkt att det heter att man får eller man tar emot healing. Men uttrycket satte spår i mig. Kanske är det jag som tänker fel, kanske inte. Om man jämför med liknande uttryck så heter det ju att man får en behandling, men däremot så tar man ju en medicin. Svenskan kan vara krånglig ibland. Jag vet inte vad det var som gjorde att just det här uttrycket hakade upp sig på någonting i mig. Det är som om någonting i det ger vibrationer av ta tid från någon annan eller ta energi av någon annan.


Om man tänker på hur en healingprocess går till så är ju healern, människan i mitten och är en kanal. En kanal för healingenergier som både tar emot dem från ett håll och ger vidare dem till klienten. Klienten är ju en mottagare som ju måste ha godkänt att vara mottagare. Klienten får av healern som ger, som i sin tur också får från andra sidan. Det är kanske naivt och snävt av mig att känna att ta healing är ett negativt uttryck. Egentligen så har ju bara den person aktivt bestämt sig för att ta emot någonting positivt. Ändå känns det tvärhugget. Att ta emot känns mjukare och lugnare.


Jag menar inte att healern är en fantastisk person och klienten ska befinna sig i ett tacksamhetsläge. Det är rätt tacksamt att få jobba med helaing där man får ge healing också för man får så otroligt mycket i det läget med. Alla människor man får möta och allting man får känna när man får vara den kanalen. Det jag mest tänker på det är nog vad ord kan betyda. Ord spelar säkert olika roll för olika människor och det är inte min intention att hacka på människor som använder ord på olika sätt. Jag tycker bara att det är intressant att fundera på hur spåket fungerar och vad som händer när vi använder det.


Jag är också tacksam för att jag fick chansen och tillfället att fundera över det här för det ger tillfälle att reflektera.

Av Anna-Karin Lindh - 10 januari 2012 22:18

Idag var jag borta en längre tid för att avsluta det hela med en kväll på Fagerliden med hockey. När jag hade kommit en bit hemifrån insåg jag det fansansfulla; min mobil var kvar hemma! Min sambo frågade om vi skulle vända, men jag bestämde mig för att jag fick var mobilledig ett tag. Det var jobbigare än vad jag hade trott. Precis som häromdagen när jag av misstag lät min andra mobil studsa nedför trappen som en studsboll och väl nere var skärmen trasig. Det tog någon dag innan jag kunde ta mig till Västerås för att skaffa en ny.


På hockeyn såg jag alla människor som satt med sina mobiler för att skicka sms, spela spel och göra allt möjligt roligt. Jag försökte trösta mig med att om någon skickar ett sms så ser jag det när jag kommer hem och jag har faktiskt telefonsvarare om någon skulle ringa. Ändå fanns där en obehaglig känsla. En känsla av att jag inte kunde skicka sms, spela wordfeud, vilket jag faktiskt är urusel på. Jag kunde inte heller kolla det senaste på Facebook eller slå upp någonting viktigt på nätet. Samtidigt upptäckte jag någonting viktigt. Jag vill inte vara så teknikberoende att det är svårt att vara borta en halv eftermiddag och en kväll utan mobil. Speciellt på hockeyn var det ju hockey jag var där för att titta på inte för att sitta och plicka på min LG. Jag la också märke till detta fenomen på en av bonusbarnens skolavslutningar. Det var svårt att se någon som inte satt och var upptagen med någonting viktigt på sin mobiltelefon.


Hur teknikberoende är vi nuförtiden? Ja det är fantastiskt att vi numera har en kommunikation som gör att vi blir allt mer sociala och lättillängliga. Men hur långt ska detta gå och kan man sätta en gräns? Jag funderar allvarligt på att införa en mobilfri timme om dagen då jag helt enkelt stänger av mobilen. Men det är klart, om någon verkligen behöver få tag på mig så är det inte bra att den är avstängd. Så nu var jag där igen i mitt resonemang. Det kanske går att sätta den på ljudlöst och lägga bort den några stunder per dygn bara för att inte vara beroende av mobilen hela dygnet?


Förut hade jag inte detta behov av att kunna spela wordfeud och surfa vart jag än befann mig. Det har jag nu. Det är alltså någonting som har skapats genom att jag har köpt en ny så kallad smartphone. En allt mer vanlig familjebild idag är att familjen sitter med varsin mobil i soffan och knappar samtidigt som man ser på tv. Jag vill inte vara bakåtsträvare på något vis, jag vill nog bara ifrågasätta vart detta är på väg?


Det är svårt att föreställa sig hur den tekniska utvecklingen ser ut och har gått framåt om fem, tio och femton år. Jag vet bara en sak, jag njuter och tycker att många saker som finns nu är bra. Men jag vill verkligen inte bli mer omedvetet beroende.

Av Anna-Karin Lindh - 5 januari 2012 22:57

Herr katt bestämde sig för att det var dags att gosa lite innan det är natt och sovdags helt och hållet. När jag tittar på honom och tänker på hur mycket jag älskar honom så minns jag också alla de år vi har delat tillsammans. Han är nu en helt annan katt än vad han var när han flyttade in hos mig. Stjärna var bara ett halvår när han kom till mig. Hans tidigare ägare hade tänkt ge bort honom till en bondgård därför att han var så vild. Och han var en vild kattunge på 6 månader, med hur mycket energi som helst. Men vi fann varandra. Och fast jag bodde i lägenhet så valde Stjärna mig. När jag var på besök hos henne så hoppade han ner i mitt knä och sa verkligen: nu flyttar jag hem till dig.


Sen började den stora kampen. Om att vänja sig vid varandra, att försöka bevara honom som innekatt. Det första att vänja sig vid varandra det pågår nog fortfarande även om det tog mest energi i början. Men att låta honom vara innekatt det var dömt att misslyckas. Han skulle bara ut. Så fort någon kom så kastade han sig ut genom dörren och utför alla trapporna. När någon inte var på besök låg han vid ytterdörren och längtade ut. Inte för att han vantrivdes med att bo med mig. Vi vande oss vid varandras rytm, men när han hade tråkigt och ville ut, då talade han sitt tydliga språk och fick till slut bli utekatt. Fast vi bodde i lägenhet.


Jag tänker nu när han frivilligt kommer och gosar i sängen, precis som han kan komma och gosa långa stunder i soffan hur han var när vi flyttade ihop. Det var en reserverad katt. På nätterna la han sig på tröskeln in till mitt sovrum. Inte en cm närmare till gos. Efter några månader kunde det hända att han hoppade upp i min fåtölj när jag satt och såg på tv och attackgosade med mig några minuter, inte mer. Så långt ifrån den katt han är idag.


Sen har han följt med mig dit jag har flyttat. Till olika lägenheter och hus. Lärt sig hitta överallt och alltid kommit tillbaka. Vi åker bil tillsammans och jag märker att han hittar faktiskt också även när jag kör. Speciellt om jag talar om vart vi ska någonstans.


Jag måste ha lyckats skapa tillit hos honom. Det måste vara för djur som för människor. Att våga visa att man bryr sig om någon annan och vill bli älskad, betyder också att man riskerar att bli sårad. Om man inte litar på den andra då vågar man inte släppa loss de känslorna. Människor och djur som är trygga i sin omgivning och inte är rädda för att bli sårade de släpper loss kärlek och visar den öppet. Jag är så djupt tacksam varje gång som han visar att han är trygg. Det gör mig varm och glad ända in  hjärteroten. Det gör ju också att min kärlek blir allt större.


Tack Stjärna för att du vill vara min djurföljeslagare.



Av Anna-Karin Lindh - 30 december 2011 10:16

I går förmiddag upptäckte jag det för jag vet inte vilket gång i ordningen. Stjärna låg nere på hallgovlet och någonting var fel. Jag måste erkänna jag var på väg ut och var minst sagt stressad och lyssnade inte speciellt bra. Men jag reagerade tillräckligt för att upptäcka att han inte mådde bra. Undersökte honom snabbt och konstaterade att han var rejält svullen i sitt vänstra framben där det också fanns ett sår. Han hade varit i slagsmål igen. Jag kände att jag inte direkt behövde börja kommunicera med honom för att ta reda på vad som hänt. Det var så uppenbart. Dock konstaterade jag att såret var torrt och tillslutet och jag bestämde tillsammans med min sambo att vi skulle avvakta med veterinären för att se om Stjärna skulle bli bättre.


På eftermiddan hade han fortfarande inte gått ut. Låg mest på en säng och såg ynklig ut, var mer svullen på benet och då vaknade min instinkt eller intution. Jag ringde helt enkelt veterinären och fick tid dagen efter, på morgonen. Dagen idag. Vi tog fram kattburen och gjorde oss redo att åka. När vi tog fram buren tog vi också bort maten på order av veterinären, om vi skulle bli tvungna att droga katten. Då piggnade han till. Så sjuk var han minsann inte. Och i morse gjorde han sitt bästa för att visa hur pigg och kry han var. Han var mycket bättre i morse. Haltade inte längre, benet var inte lika svullet och hela katten var en ny och pigg katt. Men det hjälptes inte. Han och vi skulle till veterinären även om min sambo tyckte att vi kanske skulle avboka och ringa dit om det blev värre igen. Men jag tänkte att det kommer ju en nyårshelg och jag vill inte stressa katten genom att åka ända till Strömsholm när vi har en underbar veterinär i Avesta. Stjärna är heller ingen stressad katt i bilen. Det är väl klart att han hellre följer med och hälsar på nån än besöker veterinären, men han är van att åka bil.


När vi kom dit gick besöket på 10 min. Men hon sa att det var bra att vi kom dit. För det bettet han fått orsakar infektioner om katten inte får pencillin. Då blir djuren piggare i nån dag och sen kraftigt försämrade. Och då hade vi stått där mitt i nyårshelgen. På sätt och vis kanske vi kunde ha ringt och bokat än ny tid efter helgen, men å andra sidan kanske de kunde ha varit tvungna att öppna och tömma.


Jag är glad och tacksam för att det gick så pass lätt att få en tid och recept. Det är lätt att ge honom tabletter, vilket det inte alltid är med katter, och då är han snart bra i sitt lilla ben igen. Tacksam för att han är så lätt att ha med i bil, nu när han ska ut och slåss och försvara rike och ära.


Funderar över det här med att man som djurägare faktiskt har ett ansvar. Tycker egentligen inte om ordet ägare. Stjärna är min djurföljeslagare. Han har valt att bo i min familj och jag kan inte äga honom lika lite som jag kan äga en annan människa. Men som djurvän har jag ett ansvar att sköta om de djur som bor i mitt hem. De ska inte bara vara söta och gulliga för min skull. Han finns där så ofta för mig när jag har det svårt, men jag har en egen möjlighet att ta mig iväg till läkare och få mediciner när jag behöver. Min katt ger mig ofta healing på sitt eget lilla sätt. Det är inte bara mitt ansvar, det är min skyldighet att göra det bästa för honom om det händer honom någonting. Barn är det nästan en självklarhet att man går till läkare med om de blir sjuka, om en hund blir skadad tar man med den till veterinären. Men vad ligger det för skillnad mellan hund och katt?


Nu har han i alla fall fått mat och fått gått ut för att göra sina behov. Tror han är glad för att det var ett sånt smärtfritt besök den här gången. Hon kände bara lite på honom. Det var först när vi kom in på parkeringen som han började protestera med att låta och vilja ut ur buren.

Av Anna-Karin Lindh - 27 december 2011 10:07

Vi lever i en förändringens tid - eller? Jag såg på en repris på en uppesittarkväll från 1964. Det var i svart-vitt och bl a Povel Ramel, Hasse och Tage underhöll det svenska folket. Men trots att programmet är 47 år gammalt så fick jag plötsligt en känsla av att ingenting egentligen har förändrats. Inte mycket i alla fall. För i programmet slog man in ett modelltåg i julklapp till Olof Palme som fortfarande levde och då var Kommunikationsminister och gjorde julrim på det. Det man påpekade starkt var att tågen kom fram i tid. Nåt vi känner igen? Sen gjorde Povel Ramel ett potpurri på svenska kända julmelodier och sjöng om vilken ekonomisk kris vi lever i. Hasse och Tage ställde sig upp och och gjorde en sketch som måste ha varit föraningen till standupen. Det var åtminståne samma klass som det är i RAW. Missförstå mig inte. Jag uppskattade verkligen det här programmet, men det kunde lika gärna handlat om idag. Jag skrattade så jag nästan grät.


Nu är det mellandagarna. Kalle Anka har sänts åter igen. Alla julpaket som i panik har handlats in har rivits upp och nu är vi snart i full färd med att städa ut julen. På tv har sluta röka-reklamen börjat tillsammans med den explosionsartade mellandagsrean. Jag bara väntar på nutrilett-reklamen. Det är ju snart nyår och reklamen brukar ju anse att det då är dags att börja banta. Men det finns också en trygghet i dessa traditioner. Saker som man vet återkommer, när hela världen verkar vara i gungning.


Jag tänker då inte ägna mig åt nån bantning. Det finns kvar av julchokladen. Att städa ut blir julen blir lagom motion och sen tänker jag luta mig tillbaka med den choklad som finns kvar. Men nog känns det som tiden går fortare? Saker är liksom i ett högre tempo. Det kunde jag känna när jag såg på uppesittarkväll från -64. Jag tror att det är därför människor idag behöver och söker avkoppling på ett mer uppenbart sätt, än förut. För förut fanns pauser och vila mer naturligt.


God fortsättning )

Av Anna-Karin Lindh - 24 december 2011 07:47

På grund av logistik av barnen har vi i år bestämt att vi ska fira julen den 25:e december som man ju faktiskt gör i övriga världen. Idag är som en vanlig dag egentligen, fast ändå inte. Det är ju julafton. De små änglabarnen är hemma hos sina mammor och sambon ska jobba. Granen står färdigklädd med alla sina klappar under. Skinkan är färdiggriljerad och all mat är köpt tills i morgon.


Jag tänker ta mig en vilodag och bara njuta av denna paus i livet. Det är inte ofta detta tillfälle ges i juletider. Det är så ofta man gör saker till sista stund och julafton faller på att julen hinner raska över innan den ens börjat. Idag ska jag bara se en bra film eller läsa en bra bok. Se det sista avsnittet av julkalendern och njuta av att vara ledig. Inga inköp, ingen post. Bara julefrid. Kan tänka mig att öppna klapparna från min bror, han ska ju öppna mina på sitt håll med sitt firande denna dag. Katten verkar väldigt sugen på sitt paket. Kanske blir tvungen att göra ett nödpaket till honom som han får öppna idag. Och Kalle då? Ja vi får bryta mot lagen och helt enkelt spela in det på digitalboxen så vi kan titta på det imorgon istället.


Skapa flashcards