I går förmiddag upptäckte jag det för jag vet inte vilket gång i ordningen. Stjärna låg nere på hallgovlet och någonting var fel. Jag måste erkänna jag var på väg ut och var minst sagt stressad och lyssnade inte speciellt bra. Men jag reagerade tillräckligt för att upptäcka att han inte mådde bra. Undersökte honom snabbt och konstaterade att han var rejält svullen i sitt vänstra framben där det också fanns ett sår. Han hade varit i slagsmål igen. Jag kände att jag inte direkt behövde börja kommunicera med honom för att ta reda på vad som hänt. Det var så uppenbart. Dock konstaterade jag att såret var torrt och tillslutet och jag bestämde tillsammans med min sambo att vi skulle avvakta med veterinären för att se om Stjärna skulle bli bättre.

På eftermiddan hade han fortfarande inte gått ut. Låg mest på en säng och såg ynklig ut, var mer svullen på benet och då vaknade min instinkt eller intution. Jag ringde helt enkelt veterinären och fick tid dagen efter, på morgonen. Dagen idag. Vi tog fram kattburen och gjorde oss redo att åka. När vi tog fram buren tog vi också bort maten på order av veterinären, om vi skulle bli tvungna att droga katten. Då piggnade han till. Så sjuk var han minsann inte. Och i morse gjorde han sitt bästa för att visa hur pigg och kry han var. Han var mycket bättre i morse. Haltade inte längre, benet var inte lika svullet och hela katten var en ny och pigg katt. Men det hjälptes inte. Han och vi skulle till veterinären även om min sambo tyckte att vi kanske skulle avboka och ringa dit om det blev värre igen. Men jag tänkte att det kommer ju en nyårshelg och jag vill inte stressa katten genom att åka ända till Strömsholm när vi har en underbar veterinär i Avesta. Stjärna är heller ingen stressad katt i bilen. Det är väl klart att han hellre följer med och hälsar på nån än besöker veterinären, men han är van att åka bil.

När vi kom dit gick besöket på 10 min. Men hon sa att det var bra att vi kom dit. För det bettet han fått orsakar infektioner om katten inte får pencillin. Då blir djuren piggare i nån dag och sen kraftigt försämrade. Och då hade vi stått där mitt i nyårshelgen. På sätt och vis kanske vi kunde ha ringt och bokat än ny tid efter helgen, men å andra sidan kanske de kunde ha varit tvungna att öppna och tömma.

Jag är glad och tacksam för att det gick så pass lätt att få en tid och recept. Det är lätt att ge honom tabletter, vilket det inte alltid är med katter, och då är han snart bra i sitt lilla ben igen. Tacksam för att han är så lätt att ha med i bil, nu när han ska ut och slåss och försvara rike och ära.

Funderar över det här med att man som djurägare faktiskt har ett ansvar. Tycker egentligen inte om ordet ägare. Stjärna är min djurföljeslagare. Han har valt att bo i min familj och jag kan inte äga honom lika lite som jag kan äga en annan människa. Men som djurvän har jag ett ansvar att sköta om de djur som bor i mitt hem. De ska inte bara vara söta och gulliga för min skull. Han finns där så ofta för mig när jag har det svårt, men jag har en egen möjlighet att ta mig iväg till läkare och få mediciner när jag behöver. Min katt ger mig ofta healing på sitt eget lilla sätt. Det är inte bara mitt ansvar, det är min skyldighet att göra det bästa för honom om det händer honom någonting. Barn är det nästan en självklarhet att man går till läkare med om de blir sjuka, om en hund blir skadad tar man med den till veterinären. Men vad ligger det för skillnad mellan hund och katt?

Nu har han i alla fall fått mat och fått gått ut för att göra sina behov. Tror han är glad för att det var ett sånt smärtfritt besök den här gången. Hon kände bara lite på honom. Det var först när vi kom in på parkeringen som han började protestera med att låta och vilja ut ur buren.

Vi lever i en förändringens tid - eller? Jag såg på en repris på en uppesittarkväll från 1964. Det var i svart-vitt och bl a Povel Ramel, Hasse och Tage underhöll det svenska folket. Men trots att programmet är 47 år gammalt så fick jag plötsligt en känsla av att ingenting egentligen har förändrats. Inte mycket i alla fall. För i programmet slog man in ett modelltåg i julklapp till Olof Palme som fortfarande levde och då var Kommunikationsminister och gjorde julrim på det. Det man påpekade starkt var att tågen kom fram i tid. Nåt vi känner igen? Sen gjorde Povel Ramel ett potpurri på svenska kända julmelodier och sjöng om vilken ekonomisk kris vi lever i. Hasse och Tage ställde sig upp och och gjorde en sketch som måste ha varit föraningen till standupen. Det var åtminståne samma klass som det är i RAW. Missförstå mig inte. Jag uppskattade verkligen det här programmet, men det kunde lika gärna handlat om idag. Jag skrattade så jag nästan grät.

Nu är det mellandagarna. Kalle Anka har sänts åter igen. Alla julpaket som i panik har handlats in har rivits upp och nu är vi snart i full färd med att städa ut julen. På tv har sluta röka-reklamen börjat tillsammans med den explosionsartade mellandagsrean. Jag bara väntar på nutrilett-reklamen. Det är ju snart nyår och reklamen brukar ju anse att det då är dags att börja banta. Men det finns också en trygghet i dessa traditioner. Saker som man vet återkommer, när hela världen verkar vara i gungning.

Jag tänker då inte ägna mig åt nån bantning. Det finns kvar av julchokladen. Att städa ut blir julen blir lagom motion och sen tänker jag luta mig tillbaka med den choklad som finns kvar. Men nog känns det som tiden går fortare? Saker är liksom i ett högre tempo. Det kunde jag känna när jag såg på uppesittarkväll från -64. Jag tror att det är därför människor idag behöver och söker avkoppling på ett mer uppenbart sätt, än förut. För förut fanns pauser och vila mer naturligt.

God fortsättning )

På grund av logistik av barnen har vi i år bestämt att vi ska fira julen den 25:e december som man ju faktiskt gör i övriga världen. Idag är som en vanlig dag egentligen, fast ändå inte. Det är ju julafton. De små änglabarnen är hemma hos sina mammor och sambon ska jobba. Granen står färdigklädd med alla sina klappar under. Skinkan är färdiggriljerad och all mat är köpt tills i morgon.

Jag tänker ta mig en vilodag och bara njuta av denna paus i livet. Det är inte ofta detta tillfälle ges i juletider. Det är så ofta man gör saker till sista stund och julafton faller på att julen hinner raska över innan den ens börjat. Idag ska jag bara se en bra film eller läsa en bra bok. Se det sista avsnittet av julkalendern och njuta av att vara ledig. Inga inköp, ingen post. Bara julefrid. Kan tänka mig att öppna klapparna från min bror, han ska ju öppna mina på sitt håll med sitt firande denna dag. Katten verkar väldigt sugen på sitt paket. Kanske blir tvungen att göra ett nödpaket till honom som han får öppna idag. Och Kalle då? Ja vi får bryta mot lagen och helt enkelt spela in det på digitalboxen så vi kan titta på det imorgon istället.

Äntligen är midvintersolståndet är. Det kommer bli lite ljusare för varje dag. Inte för att det kommer att märkas mycket nu i december, men blotta vetskapen om att det vänder gör att det känns bättre. Jag längtar till i mars, till dagsmejan när det droppar från taken och snön smälter.

Men den här vintern har inte varit lika kall. Inte som förra vintern när man frös till en isgubbe bara genom att gå ut genom dörren. Bara det är någonting att vara tacksam för :) Jag förstår varför julen firas nu. Förutom det att Jesus föddes kring det här datumet och kristendomen har hela sitt julfirande. Men i Norden firade vi ju jul långt innan kristendomen kom och kristnade oss. Vi behövde ljuset mitt allt det mörka. Idag har vi ju en egentligen en märklig blandning av olika traditioner. En del är sprungen ur kristna traditioner och en del kommer från våra gamla nordiska föreställningar. De små tomtarna är ju ur den gamla folktron, medan tomten som kommer och delar ut klappar har sitt ursprung från flera platser, Tyskland bl. a. Sen tror man att han bor på nordpolen lr i norraste Finland. Julklappar säger vissa är att för att vi ska minnas De tre vise männens gåvor till Jesubarnet, men klappar har ändå en annan tradition där man "klappade på dörren" och gav presenter. I våra hem står idag julkrubban tillsammans med granar, tomtar, vid sidan av änglar och skinkan som ju faktiskt är baken på en gris. Jag tycker att det viktigaste julbudskapet är att minnas varandra. Det finns många ensamma människor. När det i massmedia hela tiden talas om hur lycklig man ska vara på jul, blir det så påtagligt för den ensamme att den är just ensam. Julen borde vara ödmjukhetens tid. När vi öppnar ögonen och ser oss om och ser andra människor och om vi kan göra någonting för dem.

Idag kliar det i pysselfingrarna igen. Är sugen på att göra nån sorts tomteservetthållare till julbordet. Får se hur det blir när barnen har vaknat. Just nu är det bara "tomten" som är vaken, förutom katten som är ute och kollar att allt är lugnt i enslig gård.

Under mina ungdomsår var jag med i en kristen församling. Där fick jag mycket kärlek och fick känna att jag hörde hemma. Jag hade ju ändå trott på att det fanns någonting mer än det man kan se och ta på, än på det materiella sen jag varit barn. I den här församlingen fick jag också lära mig hur viktigt det var att predika Guds ord, att sprida det till andra människor. Under min ungdom var jag inte alltid stark och jag kom till en punkt där jag inte längre kände att min tro fungerade, jag började helt enkelt tvivla. Vad det berodde på är svårt att säga. Det var som att jag inte fick rum och jag fick inte grepp om tron. Det jag starkaste upplevde när jag började tvivla var att kärleken i församlingen försvann. Det var egentligen då jag hade behövt kärleken och stöd som mest när jag var som svagast. Jag minns också tydligt att jag starkt ifrågasatte att jag skulle ut och tala om för andra om min tro när jag själv inte trodde på den. Vi stod ute på natten vid krogarna med kaffe när krogarna stängde. Jag var med vid några tillfällen och många människor på fyllan kom nyfiken fram för att prata med oss och för att få en kopp kaffe. En tanke med detta är fin. Det är att finnas där mitt ute i livet istället för att bara stå i kyrkan och prata. Att finnas ute bland människor där det dricks alkohol och bråk och tråkigheter lätt uppstår. Men jag valde att avstå att följa med under flera nätter när jag som starkast tvivlade på min tro, för jag kunde inte övertyga andra om det jag själv inte trodde på just då. Senare bröt jag med kyrkan. Jag kom till en kris i mitt liv och fick börja reda upp saker på egen hand.

Med tiden kom jag tillrätta med min tro på Gud. Det känns som om han och jag upprättade en ny kontakt. Jag tror fortfarande. Tron reparerades och jag sparade guldkornen från åren i församlingen och valde att lägga bort det dåliga. Sen många år senare hittade jag det mediala inom mig. Jag vet att många från min gamla kristna gemenskap tycker att denna nya mediala verksamhet är totalt oförenligt med Gud och kristendom. Men det är inte så för mig. Jag har bara fått större kunskap om det som finns på andra sidan. Om Gud och änglarna. Nu får jag plats och jag tvivlar inte längre. Idag när jag gjorde reklam för att jag har tarotkonsultationer fick jag höra att det är tragiskt.  Jag undrar på vilket sätt. Det är ju inte så att jag tvingar mig på människor. Någonting som jag verkligen har fått lära mig av min nuvarande lärare är att inte jaga klienter. Inte för att jag någonsin gjort eller velat göra det. Men vi har pratat om det flera gånger. De som vill komma till mig, de kommer att göra de. De som inte ska komma till mig, de kommer inte att göra det. De kommer inte vilja, få förhinder, saker kommer att komma mellan. Det är till och med så att de inte ens kommer att höra talas om mig. Jag kommer inte att gå ut och predika mitt nya budskap och tvinga min sanning på folk. Jag kan prata om den och blogga om den som jag gör nu. Men återigen, som jag har skrivit tidigare måste jag respektera andra människors tro och hoppas att de respekterar min.

Jag jobbar aldrig med människor som har druckit alkohol. Helt enkelt för att då kommer det in energier som inte ska vara aktiva i ljusarbete. Nånstans kan jag tycka att ska man prata med Gud om folk så ska man göra det när de är nyktra. Bjud dem på en kopp kaffe, men bjud in dem till en diskussion när de har nyktrat till! Den person som tyckte att det var sorgligt hoppades att jag snart skulle hitta tillbaka. Varför skulle jag hitta tillbaka när jag börjar hitta hem? Jag är inte längre den vilsna tonåring som jag var då. Jag är nu en vuxen människa som har en ovanligt stor erfarenhet av livet. Jag är visserligen medial som också tror på Gud, men idag står jag med fötterna på jorden på ett helt annat sätt än vad jag någonsin gjorde då. För idag tror jag på mig själv också. Jag har lärt mig att acceptera mig själv och tycka om mig själv. Gud skapade oss till sin avbild. Då måste vi människor vara otroliga varelser och jag tänker vara en fantastisk varelse och få leva livet fullt ut. Men jag vill inte för den skull kliva andra människor på tårna.

I den bostadsförening jag bor har styrelsen bestämt att vi ska gå över från Com Hem till till en Telia Fiber optikteknik. Efter att först ha ringt Telia för att få information gick jag på informationsmötet som föreningen anordnat. Det verkade inte finnas nåt bättre sätt att få information. För när jag ringde till Telia som skickat ut tonvis med glada reklamlappar i flera månader och frågade om det fanns något sätt jag kunde få information, så svarade de att det kunde jag per telefon. Jag andades djupt innan jag upplyste killen om att jag pratade med honom i telefon. Då undrade han om vad jag ville veta. Typ allt? Jag tyckte det täckte min fråga rätt bra, men det tyckte inte han. Till slut frågade jag om det alls var nödvändigt att byta med det visste såklart inte han. Det skulle min förening veta. Jag kollade på min förenings hemsida, ingen info om kontakt med styrelsemedlemmar. Ingen info om bytet till telia, ingenting. Det fanns dock namnet på den till styrelsen så genom hitta.se så fick jag tag på henne. Nej mötet behövde jag inte gå på. Det var bara att stoppa tv-sladden i väggen och köra. Någon box var inte nödvändig att ha. Jag försökte upplysa henne om nödvändigheten om att ha en inspelningsbar digitalbox, men då jag tror att hon var en fornlämning var det ingen större idé. Det jag blev varse om var om att det skulle bytas till telia när det gällde tv-tjänsten. Vad gäller dator och telefoni kunde jag ha kvar samma som tidigare.

Till slut gick jag på detta informationsmöte för att ta reda på ännu mer. Jag tyckte synd om den unga killen från Telia som skulle informera 60 pensionärer om vad som ska förändras. Men till hans nackdel var informationmötet mer en reklamkampanj för Telia än ett informationsmöte hur bytet, vad det nu ska vara bra för, ska gå så smidigt som början. Jag tror att jag typ 35 var yngst därinne. Resten var pensionärer. Teliakillen berättade för dem hur man får spotify i tv:n och hur man enkelt spelar in program med sin smartphone om man inte är hemma. Nu pratar vi om äldre människor som bekymrar sig om hur deras trygghetslarm ska fungera!

Jag inser också hur van jag är i min vardag. Jag tycker inte om förändringar när det ska bytas leverantör mot min vilja. Jag vill inte ha det nya uttaget bakom soffan, jag vill inte ha en ny digitalbox med inspelningsfunktion. Jag struntar egentligen i vem som levererar min data till datorn så länge det fungerar. Men jag vill ha det som det var förr.

Under mötet ställde jag en del frågor och uppladdningshastighet och andra frågor av vikt. När jag går ut därifrån i sällskap av min svärmor tittar en farbor på mig och säger konstaterande: ja och du jobbar med datorer...Nej, det gör jag inte! Jag är bland de mest okunniga i min generation, men det säger en del om Telias presentation och vilken nivå mötet låg på.

Säkert kommer jag lära mig leva med den här förändringen också, men på nåt sätt hade det känts lättare om jag hade fått välja själv eller bara haft möjligheten att välja.

Fick ett infall att ta en kvällspromenad med min katt Stjärna. Då det redan är mörkt och katten är svart tog jag fram den reflexväxt jag en gång i tiden har köpt till honom för att han ska synas därute. Jag har aldrig hört talas om att katter har reflexvästar så den här modellen är väl egentligen anpassad för en mindre hund. Med västen i handen gick jag och letade retade på katten och meddelade honom mitt infall. Vanligtvis släpper vi ut honom på baksidan där han kan ta sig ut och göra sina behov. Nu gick han direkt och satt sig vid ytterdörren. Han förstod verkligen att vi skulle på promenad tillsammans. Jag har länge tränat på kommunikation med djur. Den träningen går långsammare än den andra mediala träningen, kanske helt enkelt för att jag inte går just den utbildningen nu och tränar lika mycket på den delen.  Men oavsett vad det beror på så vad den här promenaden fantastisk. Jag kände att jag verkligen hade kontakt med min katt. Han följde mig och vi gick den vanliga korta rundan eftersom det faktiskt var ganska kallt ute. Om det är någon som undrar om jag plågar katten genom att sätta på honom västen så kan jag berätta att när jag trär den över huvudet på honom och fäster den under magen så spinner han. Förmodligen för att han vet att den innebär att han ska får gå ut och gå tillsammans med matte. Sen verkar han inte besvärad av den utomhus heller. När vi kom tillbaka in så klädde vi av oss båda två och sen gick han till matskålen. Han fick mjukmat som variation och jag har som vana att träna på att "prata" med hjälp av telepati när jag ger honom mat. Det var som om jag hade extra kontakt med honom efter promenaden. Under den senare tiden har han lärt sig att ge både höger och vänster tass och lärt sig att om man chansar lite så får man maten till slut. Nu fokuserade jag verkligen. Föreställde mig hur han skulle sitta ner och sen sträcka ut vänster tass och bara vänster tass. Jag känner hur lycklig jag blir när han gör just det.

Jag försöker träna på de djur jag kommer åt. Träffade några småhundar hos en bekant häromdagen och berättade att jag försöker lära mig prata med djur. Det var som att båda hundarna började babbla med mig samtidigt som matten samtidigt berättade om den. Det enda jag lyckades uppfatta var att den ena hunden hela tiden pratade om en tallkotte och jag förstod ingenting. Till slut var jag tvungen att fråga om denna tallkotte. Jo, de hade ofta kastat en tallkotte åt hunden i en stor hög av andra tallkottar och hunden hade kunnat hämta precis den tallkotte de hade kastat från början. Hunden ville bara berätta hur stolt hon var trots att hon nu var en gammal hund. Den andra hunden var en valp som förmodligen fortfarande kunde apportera. Sånt berör mitt hjärta.

Jag tror att alla djurägare känner nåt sorts "hallelujamoment" som jag upplevde idag under min vinterpromenad med sina djur ibland när de är ute och går tillsammans, gosar eller bara är tillsammans. Detta oavsett om man anser sig kunna prata med djuren eller inte. Djuren skänker oss lycka och harmoni och förhoppningsvis ger vi dem det tillbaka. 

Nu har december startat på riktigt och till och med så har snön kommit. Men min riktiga julstämning har inte infunnit sig. Jag gör mitt bästa för att möta livet med kärlek, förståelse, tålamod och det återkommande ordet acceptans. Men ändå känns det som om jag är som en exploxiv kruttunna som inte bör ställas allt för nära någonting eldbart  för då smäller det. Och när jag inte förstår varför jag är så arg och irriterad så blir det svårare. Det är som en känsla som kryper inuti. Jag vill inte leva så. Jag vill leva med acceptans. Men det är som om jag har kommit dit att jag förstår det i huvudet, men jag lever inte där än. Det är en jättevacker tanke att möta alla med kärlek och att möta problem med acceptans. Det ligger mycket i ordspråket;

Om dina problem går att lösa

-varför oroa dig?

Om de inte går att lösa

-varför oroa dig?

Medial utveckling är inte helt smärtfri och ibland känns det som att åka spark på bar asfalt full med grus. Man kommer ingenstans samtidigt som det låter ganska illa. Det är lätt att inbilla sig att medial utveckling innebär att man automatisk blir till en tomas dilevapersonlighet som nästan svävar en bit ovanför marken och lever lite ovanför vår jordslighet. Men jag tror att det kommer stunder när man måste arbeta med saker som händer inom sig och då kan det gnissla rejält under sparkmedarna. Jag hoppas på att det snart underlättar och kommer snö att åka på för någonstans så vill jag tro på att de gnistor jag just nu sänder runt om mig faktiskt påverkar min omgivning. Acceptans är en jättevacker vacker tanke, men verkar inte alltid vara lika lätt att verkställa i det verkliga livet. även om jag gör mina duktiga försök.

Ha goda dagar där ute alla och stressa inte allt för mycket. Skickar en julhälsning med Helene Sjöholm och Koppången