Äntligen är midvintersolståndet är. Det kommer bli lite ljusare för varje dag. Inte för att det kommer att märkas mycket nu i december, men blotta vetskapen om att det vänder gör att det känns bättre. Jag längtar till i mars, till dagsmejan när det droppar från taken och snön smälter.

Men den här vintern har inte varit lika kall. Inte som förra vintern när man frös till en isgubbe bara genom att gå ut genom dörren. Bara det är någonting att vara tacksam för :) Jag förstår varför julen firas nu. Förutom det att Jesus föddes kring det här datumet och kristendomen har hela sitt julfirande. Men i Norden firade vi ju jul långt innan kristendomen kom och kristnade oss. Vi behövde ljuset mitt allt det mörka. Idag har vi ju en egentligen en märklig blandning av olika traditioner. En del är sprungen ur kristna traditioner och en del kommer från våra gamla nordiska föreställningar. De små tomtarna är ju ur den gamla folktron, medan tomten som kommer och delar ut klappar har sitt ursprung från flera platser, Tyskland bl. a. Sen tror man att han bor på nordpolen lr i norraste Finland. Julklappar säger vissa är att för att vi ska minnas De tre vise männens gåvor till Jesubarnet, men klappar har ändå en annan tradition där man "klappade på dörren" och gav presenter. I våra hem står idag julkrubban tillsammans med granar, tomtar, vid sidan av änglar och skinkan som ju faktiskt är baken på en gris. Jag tycker att det viktigaste julbudskapet är att minnas varandra. Det finns många ensamma människor. När det i massmedia hela tiden talas om hur lycklig man ska vara på jul, blir det så påtagligt för den ensamme att den är just ensam. Julen borde vara ödmjukhetens tid. När vi öppnar ögonen och ser oss om och ser andra människor och om vi kan göra någonting för dem.

Idag kliar det i pysselfingrarna igen. Är sugen på att göra nån sorts tomteservetthållare till julbordet. Får se hur det blir när barnen har vaknat. Just nu är det bara "tomten" som är vaken, förutom katten som är ute och kollar att allt är lugnt i enslig gård.