Idag var jag borta en längre tid för att avsluta det hela med en kväll på Fagerliden med hockey. När jag hade kommit en bit hemifrån insåg jag det fansansfulla; min mobil var kvar hemma! Min sambo frågade om vi skulle vända, men jag bestämde mig för att jag fick var mobilledig ett tag. Det var jobbigare än vad jag hade trott. Precis som häromdagen när jag av misstag lät min andra mobil studsa nedför trappen som en studsboll och väl nere var skärmen trasig. Det tog någon dag innan jag kunde ta mig till Västerås för att skaffa en ny.

På hockeyn såg jag alla människor som satt med sina mobiler för att skicka sms, spela spel och göra allt möjligt roligt. Jag försökte trösta mig med att om någon skickar ett sms så ser jag det när jag kommer hem och jag har faktiskt telefonsvarare om någon skulle ringa. Ändå fanns där en obehaglig känsla. En känsla av att jag inte kunde skicka sms, spela wordfeud, vilket jag faktiskt är urusel på. Jag kunde inte heller kolla det senaste på Facebook eller slå upp någonting viktigt på nätet. Samtidigt upptäckte jag någonting viktigt. Jag vill inte vara så teknikberoende att det är svårt att vara borta en halv eftermiddag och en kväll utan mobil. Speciellt på hockeyn var det ju hockey jag var där för att titta på inte för att sitta och plicka på min LG. Jag la också märke till detta fenomen på en av bonusbarnens skolavslutningar. Det var svårt att se någon som inte satt och var upptagen med någonting viktigt på sin mobiltelefon.

Hur teknikberoende är vi nuförtiden? Ja det är fantastiskt att vi numera har en kommunikation som gör att vi blir allt mer sociala och lättillängliga. Men hur långt ska detta gå och kan man sätta en gräns? Jag funderar allvarligt på att införa en mobilfri timme om dagen då jag helt enkelt stänger av mobilen. Men det är klart, om någon verkligen behöver få tag på mig så är det inte bra att den är avstängd. Så nu var jag där igen i mitt resonemang. Det kanske går att sätta den på ljudlöst och lägga bort den några stunder per dygn bara för att inte vara beroende av mobilen hela dygnet?

Förut hade jag inte detta behov av att kunna spela wordfeud och surfa vart jag än befann mig. Det har jag nu. Det är alltså någonting som har skapats genom att jag har köpt en ny så kallad smartphone. En allt mer vanlig familjebild idag är att familjen sitter med varsin mobil i soffan och knappar samtidigt som man ser på tv. Jag vill inte vara bakåtsträvare på något vis, jag vill nog bara ifrågasätta vart detta är på väg?

Det är svårt att föreställa sig hur den tekniska utvecklingen ser ut och har gått framåt om fem, tio och femton år. Jag vet bara en sak, jag njuter och tycker att många saker som finns nu är bra. Men jag vill verkligen inte bli mer omedvetet beroende.

Herr katt bestämde sig för att det var dags att gosa lite innan det är natt och sovdags helt och hållet. När jag tittar på honom och tänker på hur mycket jag älskar honom så minns jag också alla de år vi har delat tillsammans. Han är nu en helt annan katt än vad han var när han flyttade in hos mig. Stjärna var bara ett halvår när han kom till mig. Hans tidigare ägare hade tänkt ge bort honom till en bondgård därför att han var så vild. Och han var en vild kattunge på 6 månader, med hur mycket energi som helst. Men vi fann varandra. Och fast jag bodde i lägenhet så valde Stjärna mig. När jag var på besök hos henne så hoppade han ner i mitt knä och sa verkligen: nu flyttar jag hem till dig.

Sen började den stora kampen. Om att vänja sig vid varandra, att försöka bevara honom som innekatt. Det första att vänja sig vid varandra det pågår nog fortfarande även om det tog mest energi i början. Men att låta honom vara innekatt det var dömt att misslyckas. Han skulle bara ut. Så fort någon kom så kastade han sig ut genom dörren och utför alla trapporna. När någon inte var på besök låg han vid ytterdörren och längtade ut. Inte för att han vantrivdes med att bo med mig. Vi vande oss vid varandras rytm, men när han hade tråkigt och ville ut, då talade han sitt tydliga språk och fick till slut bli utekatt. Fast vi bodde i lägenhet.

Jag tänker nu när han frivilligt kommer och gosar i sängen, precis som han kan komma och gosa långa stunder i soffan hur han var när vi flyttade ihop. Det var en reserverad katt. På nätterna la han sig på tröskeln in till mitt sovrum. Inte en cm närmare till gos. Efter några månader kunde det hända att han hoppade upp i min fåtölj när jag satt och såg på tv och attackgosade med mig några minuter, inte mer. Så långt ifrån den katt han är idag.

Sen har han följt med mig dit jag har flyttat. Till olika lägenheter och hus. Lärt sig hitta överallt och alltid kommit tillbaka. Vi åker bil tillsammans och jag märker att han hittar faktiskt också även när jag kör. Speciellt om jag talar om vart vi ska någonstans.

Jag måste ha lyckats skapa tillit hos honom. Det måste vara för djur som för människor. Att våga visa att man bryr sig om någon annan och vill bli älskad, betyder också att man riskerar att bli sårad. Om man inte litar på den andra då vågar man inte släppa loss de känslorna. Människor och djur som är trygga i sin omgivning och inte är rädda för att bli sårade de släpper loss kärlek och visar den öppet. Jag är så djupt tacksam varje gång som han visar att han är trygg. Det gör mig varm och glad ända in  hjärteroten. Det gör ju också att min kärlek blir allt större.

Tack Stjärna för att du vill vara min djurföljeslagare.