Fick ett infall att ta en kvällspromenad med min katt Stjärna. Då det redan är mörkt och katten är svart tog jag fram den reflexväxt jag en gång i tiden har köpt till honom för att han ska synas därute. Jag har aldrig hört talas om att katter har reflexvästar så den här modellen är väl egentligen anpassad för en mindre hund. Med västen i handen gick jag och letade retade på katten och meddelade honom mitt infall. Vanligtvis släpper vi ut honom på baksidan där han kan ta sig ut och göra sina behov. Nu gick han direkt och satt sig vid ytterdörren. Han förstod verkligen att vi skulle på promenad tillsammans. Jag har länge tränat på kommunikation med djur. Den träningen går långsammare än den andra mediala träningen, kanske helt enkelt för att jag inte går just den utbildningen nu och tränar lika mycket på den delen.  Men oavsett vad det beror på så vad den här promenaden fantastisk. Jag kände att jag verkligen hade kontakt med min katt. Han följde mig och vi gick den vanliga korta rundan eftersom det faktiskt var ganska kallt ute. Om det är någon som undrar om jag plågar katten genom att sätta på honom västen så kan jag berätta att när jag trär den över huvudet på honom och fäster den under magen så spinner han. Förmodligen för att han vet att den innebär att han ska får gå ut och gå tillsammans med matte. Sen verkar han inte besvärad av den utomhus heller. När vi kom tillbaka in så klädde vi av oss båda två och sen gick han till matskålen. Han fick mjukmat som variation och jag har som vana att träna på att "prata" med hjälp av telepati när jag ger honom mat. Det var som om jag hade extra kontakt med honom efter promenaden. Under den senare tiden har han lärt sig att ge både höger och vänster tass och lärt sig att om man chansar lite så får man maten till slut. Nu fokuserade jag verkligen. Föreställde mig hur han skulle sitta ner och sen sträcka ut vänster tass och bara vänster tass. Jag känner hur lycklig jag blir när han gör just det.

Jag försöker träna på de djur jag kommer åt. Träffade några småhundar hos en bekant häromdagen och berättade att jag försöker lära mig prata med djur. Det var som att båda hundarna började babbla med mig samtidigt som matten samtidigt berättade om den. Det enda jag lyckades uppfatta var att den ena hunden hela tiden pratade om en tallkotte och jag förstod ingenting. Till slut var jag tvungen att fråga om denna tallkotte. Jo, de hade ofta kastat en tallkotte åt hunden i en stor hög av andra tallkottar och hunden hade kunnat hämta precis den tallkotte de hade kastat från början. Hunden ville bara berätta hur stolt hon var trots att hon nu var en gammal hund. Den andra hunden var en valp som förmodligen fortfarande kunde apportera. Sånt berör mitt hjärta.

Jag tror att alla djurägare känner nåt sorts "hallelujamoment" som jag upplevde idag under min vinterpromenad med sina djur ibland när de är ute och går tillsammans, gosar eller bara är tillsammans. Detta oavsett om man anser sig kunna prata med djuren eller inte. Djuren skänker oss lycka och harmoni och förhoppningsvis ger vi dem det tillbaka.