Äntligen är midvintersolståndet är. Det kommer bli lite ljusare för varje dag. Inte för att det kommer att märkas mycket nu i december, men blotta vetskapen om att det vänder gör att det känns bättre. Jag längtar till i mars, till dagsmejan när det droppar från taken och snön smälter.

Men den här vintern har inte varit lika kall. Inte som förra vintern när man frös till en isgubbe bara genom att gå ut genom dörren. Bara det är någonting att vara tacksam för :) Jag förstår varför julen firas nu. Förutom det att Jesus föddes kring det här datumet och kristendomen har hela sitt julfirande. Men i Norden firade vi ju jul långt innan kristendomen kom och kristnade oss. Vi behövde ljuset mitt allt det mörka. Idag har vi ju en egentligen en märklig blandning av olika traditioner. En del är sprungen ur kristna traditioner och en del kommer från våra gamla nordiska föreställningar. De små tomtarna är ju ur den gamla folktron, medan tomten som kommer och delar ut klappar har sitt ursprung från flera platser, Tyskland bl. a. Sen tror man att han bor på nordpolen lr i norraste Finland. Julklappar säger vissa är att för att vi ska minnas De tre vise männens gåvor till Jesubarnet, men klappar har ändå en annan tradition där man "klappade på dörren" och gav presenter. I våra hem står idag julkrubban tillsammans med granar, tomtar, vid sidan av änglar och skinkan som ju faktiskt är baken på en gris. Jag tycker att det viktigaste julbudskapet är att minnas varandra. Det finns många ensamma människor. När det i massmedia hela tiden talas om hur lycklig man ska vara på jul, blir det så påtagligt för den ensamme att den är just ensam. Julen borde vara ödmjukhetens tid. När vi öppnar ögonen och ser oss om och ser andra människor och om vi kan göra någonting för dem.

Idag kliar det i pysselfingrarna igen. Är sugen på att göra nån sorts tomteservetthållare till julbordet. Får se hur det blir när barnen har vaknat. Just nu är det bara "tomten" som är vaken, förutom katten som är ute och kollar att allt är lugnt i enslig gård.

Under mina ungdomsår var jag med i en kristen församling. Där fick jag mycket kärlek och fick känna att jag hörde hemma. Jag hade ju ändå trott på att det fanns någonting mer än det man kan se och ta på, än på det materiella sen jag varit barn. I den här församlingen fick jag också lära mig hur viktigt det var att predika Guds ord, att sprida det till andra människor. Under min ungdom var jag inte alltid stark och jag kom till en punkt där jag inte längre kände att min tro fungerade, jag började helt enkelt tvivla. Vad det berodde på är svårt att säga. Det var som att jag inte fick rum och jag fick inte grepp om tron. Det jag starkaste upplevde när jag började tvivla var att kärleken i församlingen försvann. Det var egentligen då jag hade behövt kärleken och stöd som mest när jag var som svagast. Jag minns också tydligt att jag starkt ifrågasatte att jag skulle ut och tala om för andra om min tro när jag själv inte trodde på den. Vi stod ute på natten vid krogarna med kaffe när krogarna stängde. Jag var med vid några tillfällen och många människor på fyllan kom nyfiken fram för att prata med oss och för att få en kopp kaffe. En tanke med detta är fin. Det är att finnas där mitt ute i livet istället för att bara stå i kyrkan och prata. Att finnas ute bland människor där det dricks alkohol och bråk och tråkigheter lätt uppstår. Men jag valde att avstå att följa med under flera nätter när jag som starkast tvivlade på min tro, för jag kunde inte övertyga andra om det jag själv inte trodde på just då. Senare bröt jag med kyrkan. Jag kom till en kris i mitt liv och fick börja reda upp saker på egen hand.

Med tiden kom jag tillrätta med min tro på Gud. Det känns som om han och jag upprättade en ny kontakt. Jag tror fortfarande. Tron reparerades och jag sparade guldkornen från åren i församlingen och valde att lägga bort det dåliga. Sen många år senare hittade jag det mediala inom mig. Jag vet att många från min gamla kristna gemenskap tycker att denna nya mediala verksamhet är totalt oförenligt med Gud och kristendom. Men det är inte så för mig. Jag har bara fått större kunskap om det som finns på andra sidan. Om Gud och änglarna. Nu får jag plats och jag tvivlar inte längre. Idag när jag gjorde reklam för att jag har tarotkonsultationer fick jag höra att det är tragiskt.  Jag undrar på vilket sätt. Det är ju inte så att jag tvingar mig på människor. Någonting som jag verkligen har fått lära mig av min nuvarande lärare är att inte jaga klienter. Inte för att jag någonsin gjort eller velat göra det. Men vi har pratat om det flera gånger. De som vill komma till mig, de kommer att göra de. De som inte ska komma till mig, de kommer inte att göra det. De kommer inte vilja, få förhinder, saker kommer att komma mellan. Det är till och med så att de inte ens kommer att höra talas om mig. Jag kommer inte att gå ut och predika mitt nya budskap och tvinga min sanning på folk. Jag kan prata om den och blogga om den som jag gör nu. Men återigen, som jag har skrivit tidigare måste jag respektera andra människors tro och hoppas att de respekterar min.

Jag jobbar aldrig med människor som har druckit alkohol. Helt enkelt för att då kommer det in energier som inte ska vara aktiva i ljusarbete. Nånstans kan jag tycka att ska man prata med Gud om folk så ska man göra det när de är nyktra. Bjud dem på en kopp kaffe, men bjud in dem till en diskussion när de har nyktrat till! Den person som tyckte att det var sorgligt hoppades att jag snart skulle hitta tillbaka. Varför skulle jag hitta tillbaka när jag börjar hitta hem? Jag är inte längre den vilsna tonåring som jag var då. Jag är nu en vuxen människa som har en ovanligt stor erfarenhet av livet. Jag är visserligen medial som också tror på Gud, men idag står jag med fötterna på jorden på ett helt annat sätt än vad jag någonsin gjorde då. För idag tror jag på mig själv också. Jag har lärt mig att acceptera mig själv och tycka om mig själv. Gud skapade oss till sin avbild. Då måste vi människor vara otroliga varelser och jag tänker vara en fantastisk varelse och få leva livet fullt ut. Men jag vill inte för den skull kliva andra människor på tårna.

I den bostadsförening jag bor har styrelsen bestämt att vi ska gå över från Com Hem till till en Telia Fiber optikteknik. Efter att först ha ringt Telia för att få information gick jag på informationsmötet som föreningen anordnat. Det verkade inte finnas nåt bättre sätt att få information. För när jag ringde till Telia som skickat ut tonvis med glada reklamlappar i flera månader och frågade om det fanns något sätt jag kunde få information, så svarade de att det kunde jag per telefon. Jag andades djupt innan jag upplyste killen om att jag pratade med honom i telefon. Då undrade han om vad jag ville veta. Typ allt? Jag tyckte det täckte min fråga rätt bra, men det tyckte inte han. Till slut frågade jag om det alls var nödvändigt att byta med det visste såklart inte han. Det skulle min förening veta. Jag kollade på min förenings hemsida, ingen info om kontakt med styrelsemedlemmar. Ingen info om bytet till telia, ingenting. Det fanns dock namnet på den till styrelsen så genom hitta.se så fick jag tag på henne. Nej mötet behövde jag inte gå på. Det var bara att stoppa tv-sladden i väggen och köra. Någon box var inte nödvändig att ha. Jag försökte upplysa henne om nödvändigheten om att ha en inspelningsbar digitalbox, men då jag tror att hon var en fornlämning var det ingen större idé. Det jag blev varse om var om att det skulle bytas till telia när det gällde tv-tjänsten. Vad gäller dator och telefoni kunde jag ha kvar samma som tidigare.

Till slut gick jag på detta informationsmöte för att ta reda på ännu mer. Jag tyckte synd om den unga killen från Telia som skulle informera 60 pensionärer om vad som ska förändras. Men till hans nackdel var informationmötet mer en reklamkampanj för Telia än ett informationsmöte hur bytet, vad det nu ska vara bra för, ska gå så smidigt som början. Jag tror att jag typ 35 var yngst därinne. Resten var pensionärer. Teliakillen berättade för dem hur man får spotify i tv:n och hur man enkelt spelar in program med sin smartphone om man inte är hemma. Nu pratar vi om äldre människor som bekymrar sig om hur deras trygghetslarm ska fungera!

Jag inser också hur van jag är i min vardag. Jag tycker inte om förändringar när det ska bytas leverantör mot min vilja. Jag vill inte ha det nya uttaget bakom soffan, jag vill inte ha en ny digitalbox med inspelningsfunktion. Jag struntar egentligen i vem som levererar min data till datorn så länge det fungerar. Men jag vill ha det som det var förr.

Under mötet ställde jag en del frågor och uppladdningshastighet och andra frågor av vikt. När jag går ut därifrån i sällskap av min svärmor tittar en farbor på mig och säger konstaterande: ja och du jobbar med datorer...Nej, det gör jag inte! Jag är bland de mest okunniga i min generation, men det säger en del om Telias presentation och vilken nivå mötet låg på.

Säkert kommer jag lära mig leva med den här förändringen också, men på nåt sätt hade det känts lättare om jag hade fått välja själv eller bara haft möjligheten att välja.

Fick ett infall att ta en kvällspromenad med min katt Stjärna. Då det redan är mörkt och katten är svart tog jag fram den reflexväxt jag en gång i tiden har köpt till honom för att han ska synas därute. Jag har aldrig hört talas om att katter har reflexvästar så den här modellen är väl egentligen anpassad för en mindre hund. Med västen i handen gick jag och letade retade på katten och meddelade honom mitt infall. Vanligtvis släpper vi ut honom på baksidan där han kan ta sig ut och göra sina behov. Nu gick han direkt och satt sig vid ytterdörren. Han förstod verkligen att vi skulle på promenad tillsammans. Jag har länge tränat på kommunikation med djur. Den träningen går långsammare än den andra mediala träningen, kanske helt enkelt för att jag inte går just den utbildningen nu och tränar lika mycket på den delen.  Men oavsett vad det beror på så vad den här promenaden fantastisk. Jag kände att jag verkligen hade kontakt med min katt. Han följde mig och vi gick den vanliga korta rundan eftersom det faktiskt var ganska kallt ute. Om det är någon som undrar om jag plågar katten genom att sätta på honom västen så kan jag berätta att när jag trär den över huvudet på honom och fäster den under magen så spinner han. Förmodligen för att han vet att den innebär att han ska får gå ut och gå tillsammans med matte. Sen verkar han inte besvärad av den utomhus heller. När vi kom tillbaka in så klädde vi av oss båda två och sen gick han till matskålen. Han fick mjukmat som variation och jag har som vana att träna på att "prata" med hjälp av telepati när jag ger honom mat. Det var som om jag hade extra kontakt med honom efter promenaden. Under den senare tiden har han lärt sig att ge både höger och vänster tass och lärt sig att om man chansar lite så får man maten till slut. Nu fokuserade jag verkligen. Föreställde mig hur han skulle sitta ner och sen sträcka ut vänster tass och bara vänster tass. Jag känner hur lycklig jag blir när han gör just det.

Jag försöker träna på de djur jag kommer åt. Träffade några småhundar hos en bekant häromdagen och berättade att jag försöker lära mig prata med djur. Det var som att båda hundarna började babbla med mig samtidigt som matten samtidigt berättade om den. Det enda jag lyckades uppfatta var att den ena hunden hela tiden pratade om en tallkotte och jag förstod ingenting. Till slut var jag tvungen att fråga om denna tallkotte. Jo, de hade ofta kastat en tallkotte åt hunden i en stor hög av andra tallkottar och hunden hade kunnat hämta precis den tallkotte de hade kastat från början. Hunden ville bara berätta hur stolt hon var trots att hon nu var en gammal hund. Den andra hunden var en valp som förmodligen fortfarande kunde apportera. Sånt berör mitt hjärta.

Jag tror att alla djurägare känner nåt sorts "hallelujamoment" som jag upplevde idag under min vinterpromenad med sina djur ibland när de är ute och går tillsammans, gosar eller bara är tillsammans. Detta oavsett om man anser sig kunna prata med djuren eller inte. Djuren skänker oss lycka och harmoni och förhoppningsvis ger vi dem det tillbaka. 

Nu har december startat på riktigt och till och med så har snön kommit. Men min riktiga julstämning har inte infunnit sig. Jag gör mitt bästa för att möta livet med kärlek, förståelse, tålamod och det återkommande ordet acceptans. Men ändå känns det som om jag är som en exploxiv kruttunna som inte bör ställas allt för nära någonting eldbart  för då smäller det. Och när jag inte förstår varför jag är så arg och irriterad så blir det svårare. Det är som en känsla som kryper inuti. Jag vill inte leva så. Jag vill leva med acceptans. Men det är som om jag har kommit dit att jag förstår det i huvudet, men jag lever inte där än. Det är en jättevacker tanke att möta alla med kärlek och att möta problem med acceptans. Det ligger mycket i ordspråket;

Om dina problem går att lösa

-varför oroa dig?

Om de inte går att lösa

-varför oroa dig?

Medial utveckling är inte helt smärtfri och ibland känns det som att åka spark på bar asfalt full med grus. Man kommer ingenstans samtidigt som det låter ganska illa. Det är lätt att inbilla sig att medial utveckling innebär att man automatisk blir till en tomas dilevapersonlighet som nästan svävar en bit ovanför marken och lever lite ovanför vår jordslighet. Men jag tror att det kommer stunder när man måste arbeta med saker som händer inom sig och då kan det gnissla rejält under sparkmedarna. Jag hoppas på att det snart underlättar och kommer snö att åka på för någonstans så vill jag tro på att de gnistor jag just nu sänder runt om mig faktiskt påverkar min omgivning. Acceptans är en jättevacker vacker tanke, men verkar inte alltid vara lika lätt att verkställa i det verkliga livet. även om jag gör mina duktiga försök.

Ha goda dagar där ute alla och stressa inte allt för mycket. Skickar en julhälsning med Helene Sjöholm och Koppången

Sitter med huvudet fullt med tankar efter att ha läst i en artikel i aftonbladet om hur de ser på hur Terry Evans arbete. Det är ju en av mina lärare just nu. Därmed blir ju också mitt arbete och mitt sätt att tänka kring verkligheten kritiserat. Det är denna återkommande debatt om medialitet och "mumbo jumbo". För det första som står i artikeln om hur han arbetar är fel. För det andra så vet jag att han är ett skickligt medium. Han sa saker om mig på kursen som han inte kunde ha googlat fram eller läst av med hjälp av diverse avläsningsmetoder som man refererar till i artikeln. Vidare i artikeln står det om en kvinna som har blivit dömd för bedrägeri för att ha vilselett människor på grund av medial verksamhet. Där for verkligen hjärtat upp i halsgropen på mig. Jag vill inte vilseleda människor. Visserligen blev den här människan kontaktad för att få ihop två människor. När jag lägger tarotkort eller ger någon människa mediala råd säger jag aldrig "så här blir det". Jag kan bara säga att; så här TROR jag att det blir och lämna besluten åt människan. Alla måste vi själva fatta våra egna beslut och jag hoppas att ingen seriöst medium i världen kan påverka själva kärleken. Däremot kan kärleken påverka oss. För jag är en sån där människan som går runt och tro på att man kan prata med andar och få vägledning in i framtiden. Jag tror på kärlekens budskap och på att det går att få healingen. Jag tror på saker som inte syns precis som inte kärleken inte syns.  Men jag vet också att att man ska respektera andra människors syn på livet efter döden. Jag vet också att jag kan göra misstag och därför inte envist hävda att jag har rätt. Jag säger inte att healing botar, men det påbörjar en process i kroppen och börjar kroppens egna läkningsprocesser. Då jag tror på min egen uppfattning måste jag ju respektera andras uppfattning om verkligheten.

Det är svårt att säga vad som är rätt och fel. Jag måste tro på det som känns rätt i magen för mig.

Detta citat är hämtat från Bröderna Lejonhjärta och uttalas av Skorpan som egentligen inte är en speciellt modig person, men som ändå uför hjältedåd.

I det verkliga livet känns det som som om livet är långt ifrån ett äventyr eller saga. Jag tror att de flesta människor kämpar med svårigheter av olika slag. Det är citatet dyker ofta upp i huvudet på mig och jag tycker att det är applicerbart på fler situationer än när man ska utföra hjältedåd.

Å andra sidan så slogs ju brödernja Lejonhjärta mot en drake och det kan ju ses symboliskt. Alla har nog problem ibland som kan kännas som drakar att kämpa emot. Jag tycker inte att det är så viktigt att se till hur stora problemen är utan att istället se till hur människor kämpar. Det är lätt att känna sig ensam när man kämpar mot olika saker, vad det än må vara. En del människor kan behöva kämpa mot disk- och tvättberget som aldrig tycks minska och andra försöker få ekonomin att fungera. En del människor dras med värkande kroppar och andra med psykisk ohälsa. Just i den här mörka årstiden kan det vara svårt att förmå sig till att göra olika saker. Det är lätt att titta på grannen som alltid tycks hurtig och gör det där som man själv inte orkar.

Jag tror att vi ska försöka berömma oss själva lite mer för det vi faktiskt gör. Ibland gruvar man sig för saker och när man väl har gjort det där måstet är det så skönt att det är över. Ibland kanske man tycker att det inte var så stor sak det man gjorde, men ofta är det så.

Jag menar inte att om man inte gör de där sakerna och känner att man misslyckas är man en lort, det är mer att jag vill vända på det. Att man har rätt att vara stolt över sig själv. Det finns både små och stora saker att vara stolt över när man gör någonting bra. Och om man börjar fundera så gör man mer bra saker än vad man tror!

Carpe Diem eller fånga dagen som det heter på svenska ;)

Har just nu en känsla av att inte räcka till. Vill vara överallt samtidigt och hinna göra allting på en gång. Vill flytta klart och ha det städat överallt, så där perfekt som det ser ut på inredningsprogram. Men dygnet har trots allt bara 24 timmar. När jag samtidigt boktstavligen nästan hostar lungorna ur mig kanske jag inte borde göra så mycket som jag gör? Men när man börjar plocka lite så ser man alla de där dammråttorna och fläckarna som man inte såg förut och så är racet igång....

Men igår tog jag mig iaf iväg på trumresan som var en del av introduktionen till helhetsmässan. Den var härlig. Jag fick prata med min andlige vägledare Orin om varför jag har valt det livet jag har valt. Det var som en blandning mellan samtal och bildspel. Jag fick se att jag har valt att födas till ett tufft liv, att ofta bli arg och bära på ilska. Jag är som en korg som kan flyta på vatten och den korgen kan bära otroligt tung last. Lasten såg jag i form av stenar. Jag kommer ju att göra mig av med börda efter börda, lägga sten efter sten vid stigen jag går. Men sen frågade jag Orin varför min kropp just nu så ofta är sjuk. Enkelt svar. Korgen håller på att gå sönder. Den är tätat med ett speciellt material för att vara vattentät, men nu börjar korgen bli svag. Jag är helt enkelt inte snäll mot mig själv och min kropp. Jag tar inte hand om mig som jag borde. Och det ligger det en hel del i. Bara den här känslan av att inte räcka till. Att försöka göra allting samtidigt när det faktiskt inte går. Det är ju att göra sig själv en björntjänst.

Nya lärdomar, nya dagar. Ska bli intressant att se vad den här dagen har för visdom att ge