Karin Boye skrev i sin dikt om att det gör ont när knoppar brister. Jag heter nu Lotusblomma, på riktigt, och med det menar jag att jag heter det också i folkbokföringen. Det är vår och jag är inne i en process där jag är som en knopp som snart ska till och blomma. Men ännu är det som om höljet inte vill falla av. Ännu så är det saker jag helt inte har förstått och därför kan det kännas tungt. Men, jag börjar känna av vårstrålarna och värmen och de stunderna är jag tacksam. Jag är nog mer tacksam för de stunderna nu än vad jag har varit förut, eftersom det har varit tungt en tid. Att bara sitta med en kopp kaffe i solen och vara. Det var sådant som jag förut inte hade tid med. Sådan som kändes oviktigt. Jag har värderat om mycket i mitt liv. Vad som är viktigt att göra, hur jag tänker om mig själv och andra. Jag tycker bättre om mig själv, är mer tillfreds med mig själv och även med andra. Det gör att det blir lugnare när vårsolen kommer. Men, ännu har jag inte förstått allt. Ibland snurrar tankarna och jag funderar och tänker. Därför uppskattar jag de lugna stunderna så mycket mer, när det är lugnt och skönt och tankarna inte snurrar och har sig. Processen är i full gång. Ännu har inte skalet trillat av helt. Det känns när knoppen ska slå ut och bli till en blomma. Men jag tvivlar inte på att det kommer.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.Varför skulle annars våren tveka?Varför skulle all vår heta längtan  bindas i det frusna bitterbleka?Höljet var ju knoppen hela vintern.Vad är det för nytt, som tär och spränger?Ja visst gör det ont när knoppar brister,ont för det som växer                              och det som stänger.

                                                       Karin Boye