Herr katt bestämde sig för att det var dags att gosa lite innan det är natt och sovdags helt och hållet. När jag tittar på honom och tänker på hur mycket jag älskar honom så minns jag också alla de år vi har delat tillsammans. Han är nu en helt annan katt än vad han var när han flyttade in hos mig. Stjärna var bara ett halvår när han kom till mig. Hans tidigare ägare hade tänkt ge bort honom till en bondgård därför att han var så vild. Och han var en vild kattunge på 6 månader, med hur mycket energi som helst. Men vi fann varandra. Och fast jag bodde i lägenhet så valde Stjärna mig. När jag var på besök hos henne så hoppade han ner i mitt knä och sa verkligen: nu flyttar jag hem till dig.

Sen började den stora kampen. Om att vänja sig vid varandra, att försöka bevara honom som innekatt. Det första att vänja sig vid varandra det pågår nog fortfarande även om det tog mest energi i början. Men att låta honom vara innekatt det var dömt att misslyckas. Han skulle bara ut. Så fort någon kom så kastade han sig ut genom dörren och utför alla trapporna. När någon inte var på besök låg han vid ytterdörren och längtade ut. Inte för att han vantrivdes med att bo med mig. Vi vande oss vid varandras rytm, men när han hade tråkigt och ville ut, då talade han sitt tydliga språk och fick till slut bli utekatt. Fast vi bodde i lägenhet.

Jag tänker nu när han frivilligt kommer och gosar i sängen, precis som han kan komma och gosa långa stunder i soffan hur han var när vi flyttade ihop. Det var en reserverad katt. På nätterna la han sig på tröskeln in till mitt sovrum. Inte en cm närmare till gos. Efter några månader kunde det hända att han hoppade upp i min fåtölj när jag satt och såg på tv och attackgosade med mig några minuter, inte mer. Så långt ifrån den katt han är idag.

Sen har han följt med mig dit jag har flyttat. Till olika lägenheter och hus. Lärt sig hitta överallt och alltid kommit tillbaka. Vi åker bil tillsammans och jag märker att han hittar faktiskt också även när jag kör. Speciellt om jag talar om vart vi ska någonstans.

Jag måste ha lyckats skapa tillit hos honom. Det måste vara för djur som för människor. Att våga visa att man bryr sig om någon annan och vill bli älskad, betyder också att man riskerar att bli sårad. Om man inte litar på den andra då vågar man inte släppa loss de känslorna. Människor och djur som är trygga i sin omgivning och inte är rädda för att bli sårade de släpper loss kärlek och visar den öppet. Jag är så djupt tacksam varje gång som han visar att han är trygg. Det gör mig varm och glad ända in  hjärteroten. Det gör ju också att min kärlek blir allt större.

Tack Stjärna för att du vill vara min djurföljeslagare.